Intervju av Charlie Barr för lördagsbilagan i lokaltidning.
Möte med människor del 1

En gammal mans historia om havet – som kunde ha blivit hans död.

Idag ska vi träffa Charlie, en gammal sjöman med många minnen från sin tid på de sju haven. Han sitter på en bänk nere i Göteborgs hamn och blickar ut över hamninloppet med ro i blicken. Det var här allt började en gång för länge sedan.

Charlie med sin älskade pipa.

– Här trivs jag, säger Charlie och puffar på sin pipa. Han bjuder mig att sitta ner och jag slår mig ner bredvid honom på bänken. Han berättar att han ofta besöker denna plats, ja nästan varje dag, för att få känna närheten till havet, se båtarna och drömma sig tillbaka till en tid full av minnen. Han har alltid tid för en historia och berättar gärna för den som vill lyssna, men han har även tid för den som vill berätta. Trots sin ålder och erfarenhet av livet, har han sin nyfikenhet kvar.

Charlie var en av många svenska unga män som gav sig ut i världen för att söka försörjning och äventyr till sjöss. Som fick slita hårt men som även fick upptäcka världen, lära känna nya kulturer och lära sig nya språk.

Han sitter tyst och tittar ut över hamnen och börjar sakta berätta. Jag behöver inte ställa några frågor.

– Jag började min resa, som ung grabb, på en trålare, ja en fiskebåt, du vet? Jag ler och nickar, jag har gjort min läxa och läst på.

– Resan gick mot Aberdeen och där fick jag chansen att mönstrade på en motorseglare vid namn Aileen Alannah som trimmer. En trimmer stod längst ner i rang på en ångbåt och fick slita hårt för att få fram kol till eldarna, så att ångan kunde hållas uppe i pannan.

– Vi var två trimmare i varje kolbox, stora som hus och sex man där uppe. Vi fraktade oftast stenkol och koks från Sunderland till Santa Cruz. Lönen var dålig och vi levde på te, konserver och kex men vi höll ångan uppe för chefens skull.

– Han var en bra gubbe som bjöd på en whiskey då och då, den ville man ju inte missa. It’s a very old whiskey my boy, sa han och hällde i. Med lite brännvin i kroppen steg humöret och vi stämde ofta upp i sång, I was born by the side of the sea. Det var stunder man minns med glädje, säger Charlie och ler.

– I Newcastle bestämde jag mig för att hoppa av och söka hyra på någon annan skuta. Det blev som eldare på Bermudas, ett fartyg på 5 ton som ägdes av Stevenson Line. Den var trång och jävlig nere i maskin och jag sa ofta att det var ett syndastraff att jag hamnade där. Kolet var så dåligt så vi fick ta bort slagg i pannan två gånger per skift, det var ett hårt slit.

– När vi stod där nere i maskin och verktyg och glödande slagg drällde runt, svettiga och svarta av aska, svor vi på matroserna som inte kunde styra rakt.

– I Valencia skulle vi lasta om men då bestämde jag mig för att smita, jag var trött, mager och slutkörd. Uppklädd och fin gick jag in på en bar och där träffade jag en rar liten flicka. Hon tog hand om mig under en tid och gödde upp mig med kyckling och vin.

Var det den första stora kärleken, frågar jag?

– Ja, så var det och jag har henne att tacka för mycket, nickar han. Hon räddade mitt liv skulle jag tro. – Men det höll jag ju på att mista på min nästa resa, he he.

Oj, det låter farligt, det måste du berätta mer om, ber jag.

– Ja, det höll på att gå riktigt illa. Vi låg i hamn i Bordeaux och jag skulle göras rent en pannan  inför nästa resa. Man lät pannorna kallnar och tömde kitteln på vattnet, så att man kunde krypa in för att hacka bort rost och avlagringar. Jag kröp ner i den kolsvarta kitteln med en hacka men var så trött att jag somnade och vaknade först när vattnet började fyllas på igen. Någon hade skruvat fast manluckan utan att titta in, så jag kom inte ut. Vattnet steg och det började eldas, ingen hörde när jag knackade och skrek och jag tänkte – att nu är min sista stund kommen. När jag som bäst börjat läsa min Fader vår och trodde att nu är det slut med jordelivet Old man, öppnades luckan och förmannen tittade in. Han räddade mig från att bli kokt och glad var jag men han var nog gladas för att få tillbaka sin hacka. Det var sista gången jag somnade på fel ställe.

Detta är en fiktiv intervju uppgift i kursen ’Att skriva för webben och interaktiva medier’, vid Södertörns Högskola.